Cybersäkerhet · Facebook · Näthat · Nätmobbning · Sociala medier · Sociala nätverk · Twitter

Kämpa mot mobbning – och nätmobbning

Det finns få saker som gör mig lika engagerad, upprörd, irriterad och förbannad som mobbning, vilket kanske måndagens inlägg kunde avslöja. Oavsett om mobbningen sker på skolgårdar, i klassrum, på kontoret eller i simhallen – eller i kommentarsfälten i sociala nätverk.

Jag försöker leva efter följande devis

behandla andra som du själv vill bli behandlad

För mig innebär det att jag försöker vara en sjysst kille som tänker på andra i min vardag. Det har alltid varit så. Skillnaden nu jmf med när jag var yngre är att jag inte låter mig köras över i min strävan att hjälpa till. Nu är det jag som bestämmer hur sjysst och hjälpsam jag vill vara – baserat på hur den jag möter beter sig.

Nätmobbning – överallt, hela tiden

Om man ska tro media så sker mobbning periodvis. Det är så rapporteringen sker i alla fall. Först när det inträffar ”extrema” händelser så börjar media gräva och rapportera.

I själva verket mobbas individer överallt, hela tiden. Skolor, idrottsklubbar, arbetsplatser – ingen plats är skonad. Och nu finns det ytterligare ett område där mobbningen fått ett fritt spelrum, dygnet runt – nätet.

När jag läste om den stackars 13-åringen som tagit livet av sig väcktes en sån ilska i mitt inre. Om jag varit ung idag hade det nämligen kunnat bli mitt öde. På min tid innebar tiden utanför skolan att jag var skonad från hån och påhopp. Idag finns inte den friheten. Nätmobbningen finns där hela tiden. Nöter ner, krossar och förstör.

45 % utsatta för nätkränkningar – Nu kräver Friends och Norton att vuxna engagerar sig i ungas nätvanor

Friends rapport om ungas liv på nätet är viktig – och skrämmande – läsning som alla vuxna, föräldrar, skolpersonal såväl som vi ”vanliga” borde ta till oss.

Undvik att använda Facebook och YouTube så slipper du kommentarerna”, kanske någon säger. Varför ska den som mobbas tvingas ändra sitt beteende? Det är ju den som mobbar som gör fel.

Ett sådant synsätt är lika hemskt som när det föreslås att barn som utsätts för mobbning ska byta skola. De som bör flyttas på är mobbarna, om nu inte det utsatta barnet själv vill byta skola.

Mobbning på jobbet

För ett par år sedan jobbade jag på en arbetsplats där en medelålders kvinna kände sig extremt hotad av att jag kunde mer om webbaserade system än vad hon kunde. Hon tog alla chanser att komma med syrliga kommentarer om att jag var ung (över 30) och inte hade jobbat så länge på den arbetsplatsen. Dessutom påpekade hon ofta hur svårt det var för medelålders kvinnor i yrkeslivet och ondgjorde sig över (den då uppmärksammade) härskarteknik som Göran Persson utövade mot bl a kvinnliga journalister.

På ett avdelningsmöte fick jag nog och sa att hon utövade följande härskarteknik mot mig – och att jag kände mig utsatt av hennes konstanta angrepp:

Tidsmetoden. Många använder tid för att tysta ned andra: ”Jag är äldre än vad du är” eller ”Jag har varit med längre i det här gänget än vad du har varit”. (DN)

Det blev ju inte så mycket bättre stämning i gruppen efter det, men jag fick en del leenden från de andra och jag kände mig glad över att ha visat henne att hon var genomskådad.

Men det finns fler varianter av mobbning som kan ske på en arbetsplats än det jag var med om:

  • Drypande, elaka, ”skämtsamma” kommentarer från manliga/kvinnliga kollegor
  • Skitsnack (läs ”kränkningar”) bakom ryggen på kollegor som inte är närvarande
  • Kollegorna frågar inte om du vill följa med på lunch eller fika
  • Chefer som undanhåller information eller styr vem som ska få vilka arbetsuppgifter
    • ”Goda” medarbetare får roliga och intressanta arbetsuppgifter
    • ”Dåliga” medarbetare åker på tråkiga uppgifter och sådant som ingen annan vill göra

Exemplen på hur mobbning kan ske på en arbetsplats är många. De som mobbar kan vara okunniga och/eller dåliga ledare, men de kan också göra det medvetet av ”politiska” skäl för att lyfta sig själva, eller för att göra sig av med ”oönskade” medarbetare. Som i fallet med Lars

Mobbning i skolan

Jag tror att mörkertalet för mobbning i skolan är stort. För min del blev det en polisanmälan – pga att en hantverkare i skolan uppmärksammade att jag blev misshandlad –  men hur många barn är det inte som lider i tysthet, precis som jag gjorde fram till den händelsen…

Det går inte att beskylla skolan för allt, men jag blir upprörd när kommunpolitiker och ledare inom skolväsendet säger att de har ”handlingsplaner” och ”metoder” för att motverka mobbning. Tydligen räcker inte det, vilket t ex skolinspektionens granskning i det tragiska fallet med 13-åringen påvisar.

Sluta prata om ”planer” och ”metoder” om dessa inte fullföljs operativt – hands-on. En plan hindrar inte mobbning, det är vuxna som ser till att planen följs som gör det. Finns, eller fanns, det vuxna på skolan där 13-åringen gick?

Vårdguiden har en ganska bra sammanställning riktad mot föräldrar om vad mobbning innebär och hur det kan upptäckas. Även Polisen har sammansatt information kring brott som riktas mot unga, vilket ju mobbning är – ett brott.

Motverka mobbning

Först och främst skulle jag önska att fler vuxna får upp ögonen för allt som sker i vår vardag. En tur i Stockholms tunnelbana visar tydligt hur de flesta sitter i sin egen värld och visar litet (om något) intresse för vad som sker utanför mobilens skärm, eller bokens sidor.

Om vi alla blev mer observanta på vad som sägs under fikat på jobbet, tonåringarna som tjafsar längst bak i bussen, eller ser den lille killen som släpar sin träningsväska med tunga steg från idrottshallen – då kanske vi kan fånga upp en del av allt det som nu sker i det dolda.

Du behöver inte hoppa in handlgripligen om du uppmärksammar något, det kan räcka med att stanna till – ägna en blick åt vad som sker, visa att du ser – och bryr dig. Ingen vill bli iaktagen när hen bråkar. En enkel åtgärd som kan innebära att den mobbade får en chans att komma undan. Åtminstone den gången…

Jag är sedan 2009 aktiv inom Polisens volontärer, vilket ger mig möjlighet att hjälpa till, stödja och finnas till hands i olika situationer där Polisen behöver hjälp i kontakten med allmänheten. Mitt ”favorituppdrag” har varit nattvandringar på Södermalm. Då har jag (vi) möjligheten att hjälpa de som kanske råkat illa ut, eller bara vill prata med någon.

Skolans roll i arbetet mot mobbning är viktigt, men det får inte stanna vid handlingsplaner. Det krävs att eleverna förstår konsekvenserna av mobbning och att det kan gå riktigt, riktigt illa. Lyft upp det som media skriver och diskutera det i klasserna. Men låt det inte stanna där. Följ upp hela tiden och försök fånga upp signalerna i gruppen. Det går – det krävs ”bara” bra koll,  engagemang, och personal…

Mobbning – brott ska leda till straff

Jag tillhör de som – trots min grundläggande ”sjyssta” inställning – anser att brott ska bestraffas. Tror helt enkelt på:

If you do the crime, you have to do the time

Om en person mobbas – oavsett om det gäller skola eller arbetsliv – så bryter mobbaren mot lagen.

Vid mobbning på arbetsplatsen kan förövaren dömas till böter eller fängelse i ett år, om det inte är så att det t ex förekommit sådant som ärekränkning eller fysiska angrepp, eftersom dessa ligger under Brottsbalken.

Mycket av det som händer i skolans värld kan sorteras in under Brottsbalken: ärekränkning, hot, misshandel (som i mitt fall). Där är snarare frågan om vilken påföljden kan bli, beroende på gärningspersonens ålder. För mig är det dock extremt viktigt att det blir en kännbar påföljd. Det ska kännas att hen har mobbat.

Slutord

Jag tror på information, samråd och diskussioner för att komma till rätta med mobbning, men också på att det blir ordentliga påföljder för de som gör fel. Det finns säkert individer som ”råkat” mobba, men jag tror också att det finns många som håller på med andra oegentligheter, utöver mobbningen…

Action! Now!

8 thoughts on “Kämpa mot mobbning – och nätmobbning

  1. Efter att ha startat upp och jobbat på en institution för Stockholms, så kallade, ”värstingar” och var med och grundade Non Fighting Generation i Norrland så är det inte svårt att förstå varför en del säger och skriver som de gör.

    De ungas historier om missbruk, våld och utnyttjande kan få vem som helst att må dåligt. Och inga vuxna ingrep. Denna frustration gick och går ut över andra – de vet inget annat.

    För att de unga ska förstå måste en vuxen finnas där och prata om dessa saker.

    Gilla

    1. Du har så rätt. Om de vuxna inte ser, uppmärksammar – och ingriper i tid kan det snabbt gå överstyr. Alla unda vill bli sedda och om det inte kan ske den ”normala” vägen finns risken för att det sker på andra sätt…

      Det är därför det är så viktigt att alla vuxna håller ögonen öppna. Föräldrarna har såklart huvudansvaretet och under skoltid är det skolans ansvar, men om det sker något i stan – vem ingriper då?

      Jag tycker att det är dags för ett större ansvarstagande i samhället. Sluta tro att det alltid är ”någon annan” som gör allt…

      Gilla

    1. Tror tyvärr det är vanligare än många tror. Dessutom tror jag att det i de fall som en chefsperson mobbar blir extra svårt att komma åt problemet. Vem ska man vända sig till t ex??

      Gilla

      1. Jag undrar vad som krävs för att mobbningen på arbetsplatser ska lyftas upp på agendan. Det är ju tydligt i lagen, både vad som räknas in i begreppet ”mobbning” och vilka konsekvenserna kan bli – böter eller fängelse.

        Gilla

Kommentera gärna, tack!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s